Jepp, jag har tänkt på självmord. I många omgångar. Har jag gjort slag i saken och försökt? Nej. Jag lovade en kär person i högstadiet att aldrig göra det. Skulle jag inte vara väldigt väldigt noga med löften skulle jag troligen ha försökt, 2011-2012 någon gång.
Tanken var ju först att jag inte gjorde någon nytta. Sedan att mitt barn skulle ha det bättre utan mig som förorsakade hans skada (jepp, det var absolut första tankarna som kom efter både förlossning då de sprang iväg med honom och sedan då fick diagnosen).
Idag tänker jag inte på självmord längre alls. Inte tycker jag allt är perfekt eller så heller men jag vet jag gör mitt bästa och är tillräckligt bra mamma. Är glad jag kommit mig så långt i mina tankar, och mycket tack vare alla stöttande personer i min omgivning. Och mycket tack vare stödet i grupper med individer som också brottats med liknande känslor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar