Uppfostran

Vet inte varför jag skrev den rubriken men nu försöker vi filosofera kring detta ord ändå.

Från wikipedia:
Uppfostran avser resultatet av de fostringsprocesser som nyttjats men även de processer som skapar resultatet.
I folkmun menas att bra uppfostran är detsamma som att ha lyckats fostra i enlighet med rådande samhällsetik. Med dålig uppfostran menas att ha misslyckats med detsamma.

Och fostran var i stil med att påverka barn och ungdomar (främst) i deras tankar, åsikter, handlingar etc för att de skall göra så som det är samhällellilgt accepterat.

Inget fel med det, man vet i stora drag vad man skall försöka fostra dem till att tycka oavsett tidsepok (inte begå brott, inte ljuga, respektera andra fast de kan vara annorludna etc). Men mer och mer tycker jag folk har extrema åsikter åt antingen det ena eller det andra hållet med allting. Folk tycker att de har sin absoluta sanning och vet bäst -ingen vet bäst!

Vad jag tror mina föräldrar försökte fostra mig till: självständig, stark, kreativ, öppen-sinnad, empatisk, bra att diskutera, lugn, snäll, artig.... Ja, en massa bra saker försökte de lära mig under årens lopp. Vissa gånger tog jag inte in allt vad de försökte lära mig, vissa saker hade jag inte personligheten att lära mig, och vissa saker lärde jag mig sedan i växelverkan med andra.
Vad jag vill uppfostra mina barn: självständigt tänkande individ som vågar ifrågasätta när det är något h*n inte förstår eller tycker känns rätt, respekterande och öppen mot alla och allt nytt. Förmågan att lyssna, men också förmågan att tala om allt (känslor, händelser, rätt/fel...).

Man brukar säga att det är tonåringarnas revolt mot hur deras föräldrar/far-morföräldrar som ändrar hurdan världen är. Att det är när de gör uppror mot rådande normer och fostringssätt som kulturen och världen ändras.
Jag var kanske inte den mest revoltiska tonåringen (tror jag då jag tänker tillbaka), men visst hade jag mina åsikter och visst gjorde jag saker på mitt sätt.
Så kanske jag har fört vidare och ändrat på kulturen också? Tillsammans med alla andra i min åldersgrupp.

Nåväl, man är oftast fler än en som fostrar barnen: mamma, pappa, mor/farföräldrar, samhälle, skola och sen även vännerna. Alla dessa måste ha ett gemensamt mål med vad barnen skall lära sig, hur de ska lära sig det (det är dock inte så viktigt att alla gör på samma sätt) och varför det skall läras.
Men vad händer då en av dessa fostrare vill lära barnen något som de andra inte tycker är accepterat? Då blir det någonstans en brytning mellan barnet och den som försöker lära "fel". Vem har sista ordet om vad man skall lära barnet? Samhället.

Varför tycker jag att det är samhället som har sista ordet om varje barns uppfostran? Jo, därför att om föräldrarna uppfostrar barnet i strid med rådande normer så har vi en instans (en mycket bra instans må jag tillägga vid de flesta fall) som tar hand om barnen under åsikten att "föräldrarna klarar inte av barnens uppfostran". Jag talar förståss om socialvården, främst då barnomhändertagningen. Så om barnen gör något fel, tex snattar eller är uppkäftiga i skolan, så blir det kontakt med socialen och föräldrarna ifrågasätts hur barnet kan göra på detta vis? Har inte ni försökt uppfostra ert barn till en duktig medborgare?
Jodå, men också en som inte ska vara rädd att göra det nödvändiga för att få till stånd en ändring (skolsituationen).

Direkt ens barn gör något fel är samhället där och hytter med fingret åt föräldrarna och frågar vad DE gjort för fel. Men om barnet gör något fel mot samhället, så borde kanske samhället syna sig självt och se vad det är de har för normer just nu -som kanske inte är riktigt bra och borde ändras på.
Och det är våra barns uppgift att göra oss uppmärksamma på detta.