torsdag 26 maj 2016

Jag är också sekaisin

YLE tar upp så fin serie om psykisk ohälsa så tänkte bidra med min egen berättelse, om jag får den att bli läsbar.

Jag har alltid varit lite "göra först, tänka sen" typen och hamnat i små trubbel. Aldrig tänkt framåt hur det skulle se ut eller vara nästa dag, hur det skulle påverka andra.
Men jag var också ett väldigt glatt och socialt barn. Älskade att uppträda!

Någon gång i början av lågstadiet började andra reta mig för mitt R-fel. Härmade mig, hittade på nya smeknamn åt mig (sådana som förstärkte känslan av att inte passa in). Sånt, aldrig fysiskt dock något. Så vad gjorde jag för att försöka bli populär? Dumma saker! Tjuvrökte, snattade... hjälpte det? Tvärtom.

Högstadiet, 7:an, så hade jag slutat markera på lektionerna. Hamnade i värata tänkbara klassen (för mig sett) och inte blev det bättre av att lärarvikarier nästan alltid fick fråga någon annan för att de inte uppfattade mitt namn. Att jag hatade mitt namn Marion då...
Sen blev det bättre för klasserna blandades om och jag hamnade med de andra "udda" typerna. Så blommade upp lite igen då. Men mådde skit inombords... mer än jag skulle visat åt någon. Och inte slutade de kalla mig namn, men nu var det namn som "hora" och liknande istället för "Maaon". Bara för att jag utanför kommun vågade prata med okända (killar och tjejer) dansade mycket (med killar och tjejer). Och jodå, nog kunde jag kyssa någon nu som då också...

Gymnasiet så var första gången jag gjorde något åt illamåendet. Men inte prata med någon om det eller be om hjälp, eller joo, på sätt och vis bad jag om hjälp. Jag satt med en säkerhetsnål och rispade skinnet. På raster, på lektioner, hemma... ja lite hela tiden. Jag satt och dunkade huvudet i väggen eller slog en pet-flaska i huvudet -leendes och försäkrande om att det inte ens kändes. Men ingen reagerade, eller mina vänner började säga att de skulle gå till kuratorn om jag inte slutade. Så slutade i skolan. Men var först senare, då en annan vän sa åt mig att antingen ta självmord eller sluta med detdär.

Låter konstigt att säga det tog skruv men det gjorde det.
Men då var jag redan myndig. Och hittade ett fullt lagligt och finländskt sätt att skada mig själv. Say hello to alkoholen!
Efter att jag flyttade från södra Österbotten började det barka av åt fel håll. Och det hjälpte inte att hitta följeslagare som var lika hårda på sorten, och på andra sorter. Då jag flyttade norrut föll jag helt ner.

Jag är bara 151 cm lång, men oj vad jag kunde dricka! Och folk visste det, och de visste det alltid var efterfest hos mig. Och förfest. Och mellanfest.
Sen gick det som det gick, jag hittade en man och blev gravid fortare än förväntat. Fick då uppleva mardrömstiden (skrivit om det tidigare här).

Flyttade ensam, och började bygga upp mig själv. Men fortfarande är jag inte hel. Känner konstant att jag inte hör hemma riktigt bland folk, förutom med mina närmsta vänner. Söker konstant efter bekräftelse och sociala tillfällen men när det väl uppkommer får jag oftast tunghäfta.
Och jag oroar mig, för allt men mest för Viggo. Hur långt han kommer att komma sig. Och eviga känslan av att inte göra tillräckligt för honom, inte stöda tillräckligt och för kort tålamod -känns som om jag vore tillbaka i förlossningsdepressionen (skrivit här om).
Och just nu är det mycket annat som händer inom släkten. Som stressar. Och skolan stressar, vill få klart de två kurser jag håller på med innan deras sommarlov börjar...

Men i slutändan så hatar jag mig själv ännu. Men jag tar mig upp varje dag, sköter sysslorna, tar hand om barnen, träffar folk då jag kan.
Men vet ni vad?
Det har jag alltid gjort. Jag kanske stundvis tycker att det skulle vara bättre för andra om jag dog, men jag kan inte göra det. Jag lovade en gång att aldrig försöka. Och jag skulle inte klara av att överge mina barn.

Så jag fortsätter göra så gott jag kan. Trots att mina krafter tryter...


#sekasin247 #sekasin

6 kommentarer:

familjenknas sa...

Den sista delen satte verkligen ord för hur jag mår just nu. All styrka till dig, du gör ett bra jobb.

Marion sa...

Tack familjen knas! Och jag hoppas du snart får ha bättre dagar också!

Marika Henriksnäs sa...

*kram*

Marion sa...

Kram tebaks Miica

Marias Memoarer sa...

Styrkekram till dig, vi är många som vill ha dig på denna jord <3 Finns så mycket saker som jag håller för mig själv också, saker från barndomen, mobbning etc. Kanske jag också en dag hittar styrkan/modet att skriva om det öppet <3

Marion sa...

Man måste ta det enligt sitt eget huvud Maria. Jag klara inte bara av att vara tyst längre...