Vart tog sömnen vägen?

Jag har sovit som en kratta, och det har även min son men av någon anledning syns det inte på honom fast han vakar merparten av natten, och då "tvingar mig" vaka med honom...

Han härmar alla bilder i en bok nujust, medan jag sitter på sängkanten och känner mig mest som en urvriden trasa som använts alltför många dagar...

För inte så länge sedan, eller från då han föddes till för ca ett år eller ett halvår sen, så var dessa sömnlösa nätter vår vardag (eller varnatt?). Han sovde alltså väldigt dåligt varje natt med nattskräck, uppvakning varje timme eller just en längre vakning under natten. De nätterna var jag glad om jag sov 4 timmar på en natt... men jag kände mig inte så utsliten, min kropp programmerade in sig på att det var "normalt" att sova ryckigt, lite eller nästan inte alls.

Döm om min förvåning då han fick Melatonin för att somna in lättare, och jag kunde hitta en metod för att han (ofta) kunde lugna sig när han vaknade och somna om (komma i min säng bredvid mig och, trots obekvämt för mig, få kila in händer och fötter under mig för "trygghetstyngd"). Men dethär funkar aom sagt inte alltid, tyvärr.

Men som sagt, jag kände inte av någon extra trötthet då, tyckte jag kunde jobba på bra. Tror ni jag tyckte samma då han började sova bättre? Nej då insåg jag ju hur slut jag hade varit, och hur många nätter det tog att komma ikapp sömnbristen. Och nu när det är någon sämre natt igen? Ja då säger kroppen åt mig att inte låta det bli någon "vana" igen. Och jag är supertrött...

Trötta jag...