BotniaVasan brukar skidas i "terräng", alltså fara ett långt spår igenom flera av Vörås små byar. I år är det så lite snö så det inte var möjligt, men vid skidcentrum fanns det konstsnö nog att laga ett spår på 5 km! Så istället för att inhibera ändra de om: ett 53km långt skidspår blev till 8 varv runt ett 5km långt spår. Som ni märker kortades sträckan av, men tror att det var lika tungt ändå pga skidcentrums svåra backar.
Startområde |
Måltältet |
Nummerlappen |
Blev premiärtur för nya skorna |
Hela långa raden av åkare |
Skorna började skava väldigt fort, men de slutade efter ca 4 varv. Men då började kroppen värka istället. Hann nog tänka jag skulle ge upp, speciellt då de svåra ställena bara blev värre vartefter flera hade åkt många varv (isen under snön skrapades fram, halvmeter med lös snö i form av isbitar, spåret söndersaxat och sånt). Men envis finsk sisu så banne mig skulle jag ta mig igenom!
Och det gjorde jag, sista tävlande som kom i mål med en tid på 4:44:43. Var så lättad att jag nästan grät i målet, och var så sjuk i ben och rygg så såg ut som en gammal gumma säkert. Fick medaljen och ett extrapris (fanns många att välja bland) i form av träningsjacka. Fick också flera kramar och klapp i ryggen och beröm -tror de va de bästa priserna!
Böt skor, på med kläder, pappa tog skidorna och sen for jag till Norrvalla och åt fisksoppa, sallad & pannkaka med sylt och grädde. Soppan var stark men pannkakorna mums! Diplomet fick man vid Norrvalla. Duschade hemma först.
Delta 2018? Just nu Hell no! Men lärglöm hur tungt det va och anmäla mig troligen ändå.
Bjuder ännu på pappas bilder från målspurten och målgången!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar