Ska man kalla det ett problem eller inte? Ja och nej tycker jag. Man måste komma ihåg att det alltid finns en orsak bakom varför ett barn slår. I vårt fall vet jag att det från början var en önskan om uppmärksamhet, ett försök till kommunikation då man inte hade några andra sätt. Jag vet också att han har svårt att reglera sina känslor och sin styrka, både vid slag, lek och när han ska göra något. Med andra ord är det svårt att göra något "lugnt och sakta" och orden är ganska fruktlösa i sig, tar jag däremot i hans händer och saktar ner dem (detta då vid lek, inte vid slag) så går det mycket bättre och han får enklare gjort det han ville (få klossen på rätt plats till exempel). Så det är inte ett problem i sig beteendet, utan att konsekvenserna av beteendet är oftast negativa för någon eller alla (det tar sjukt för den som blir slagen, den som slår kanske mister vänner om de inte förstår vad som händer).
Senast då bonusbarnen besökte oss var han väldigt hårdhänt mot ena, jag gick då och satte mig bredvid hen och försökte förklara att "då han inte kan berätta att han blir glad, ledsen, arg eller vad han vill så är han tyvärr väldigt fysisk. Han vill inte vara elak men han vet inte hur han ska säga saker så det kommer ut fel". Hen accepterade detta och upprepade det för sig själv, jag hoppas alltså att det fastnade hos denne och att kanske kan lite lättare förstå honom nästa gång något liknande händer.
Jag vet också att trötthet eller saker som avviker från rutinerna (till exempel Lucia på biblioteket med dagisgruppen igår) förorsakar fler slag eller andra former av utbrott. Men det vet ju var och en av oss, när man är trött (antingen det då är psykiskt eller fysiskt) så har man mycket svårare att hålla inne med känslor (man gråter lättare, man blir lättare arg osv). Så det är också något alla kan eller borde förstå, åtminstone jag gör det och har nu (tack vare LAB) förstått att jag måste sänka kraven på hans funktioner om han är trött eller dagen varit annorlunda. Jag kan inte kräva att han när han är trött ska orka fokusera på påklädningen som fortfarande är tungt, eller att han ska vilja borsta tänder då det (uppenbarligen) känns "fel" på vänstra sidan av munnen. Så ska jag då tvinga honom att klä på sig själv och borsta tänderna -och få som belöning många fler slag, en ledsen son och kanske till och med en flyktreaktion- eller ska jag acceptera att han inte kan göra detta just nu idag och hjälpa honom med kläderna (kanske till och med "leka" på honom kläderna) och låta honom bara tugga på tandborsten och skölja den -och få som belöning inga utbrott, mycket färre slag (om några alls) och en son som vill följa med dig till nästa delmoment av dagen istället för att fly. Valet är ganska enkelt eller hur?
Jag vet att en del anhöriga som använder LAB blir anklagade för curling, att man inte låter barnen uppleva motgångar. Detta vill jag verkligen, verkligen ta avstånd från att LAB skulle vara! Redan innan jag började sätta mig in i exakt vad LAB innebär så var jag på det klara att man inte kan begära en person kan något som denne inte kan (vuxen eller barn spelar ingen roll). Jag menar, vilken person skulle begära av ett barn att kunna (till exempel) laga en trerätters middag? Eller en som aldrig ens hört ryska att börja prata flytande ryska? Troligen ingen. Att barnen/vuxna har fått tillägget "i behov av särskilt stöd" borde redan påvisa att denne individ inte kan uppfatta världen som du gör, kanske inte klarar av vad du kan och troligen inte klarar av vad andra i samma "kategori" kan (kategori i bemärkelse åldersklass till exempel). Och hur ska dessa individer lära sig? Jo genom att stegvis försvåra uppgifterna (precis som med "normala" barn) -men i deras individuella takt och med hänsyn till att alla dagar inte är lika bra för dem. Man ska alltså ge de bästa förutsättningarna för att lyckas med det man kräver av dem, för genom att lyckas och göra rätt lär sig barnen (det är först vi vuxna och våra hjärnor som utvecklats som lär sig av att göra fel).
Vad har detta med slagen att göra? För det första måste jag komma på vad jag kan erbjuda för alternativ åt honom (en speciell dyna man får slå, att man kramar hårt istället...) för att minska att det siktas mot en annan människa. Sedan skall jag se över vad jag kräver av honom och om det är för svårt just nu, eller om det är för mycket olika saker. Så, jag tänker börja med detta: varje gång han kommer för att slå -styr undan hans arm och krama honom. Hinner han slå -berätta att det tog ont och att han ska krama eller klappa saktare istället. Jag måste ge honom ett alternativt beteende till det som jag vill få bort, och jag måste föregå med gott exempel (nu innebär det inte att jag skulle någonsin slå honom eller så utan att jag behåller mitt lugn trots hans stormar). Hur länge det tar innan han kan kontrollera sina impulser är omöjligt att veta, en del anhöriga nämnde att de övat i flera år -andra att det fastnade nästan genast. Så jag får helt enkelt ta det i hans egen individuella takt och försöka låta bli att kräva (med min inställning) att han skall ändra på sig genast.
Detta var dagens LAB-tanke. LAB = lågaffektivt bemötande. Och det kommer att finnas många steg bakåt under resan mot en harmoni kring detta också, det vet jag. Men jag vill hans vardag (och då även vår) ska bli så rofylld som möjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar