Vad menar jag nu då? Jo vi tar det från morgonen, då han begär av mig att leka medan jag behöver ställa i ordning till lunchen -jag frågar om han vill bygga med någon annan -han funderar en stund, nickar -jag svarar "gå och fråga då, jag kommer med och tolkar" -han ler stort och går fram till en av sina bonussystrar, visar "duplo" och jag tolkar hans fråga -och hon går med honom och han är överlycklig!
Men nu hoppade jag över en grej! De ritade julteckningar på morgonen, alla 6 töser, och den äldsta kommenterade att "jag behöver lära mig mera tecken så jag skulle veta vad Viggo vill att jag ritar åt honom" -sporrad av det frågade jag Viggo (och bonusflickorna) hur var och en av dem skulle tecknas (alltså namntecken). Tillsammans alla barnen och jag skapade vi ett tecken åt var och en av bonussystrarna, repeterade lillasysters, hans eget och sin bonuspappas tecken så töserna fick se dem också. Och Viggo var överlycklig över tecknen! Och flera timmar senare kunde töserna ännu varandras och sina egna tecken så de kunde berätta åt Viggos morbror med fru vad de hade för tecken.
Vid lunchen hade han myror i brallan, precis som jag gissade att det skulle vara. Så han åt lite, for och såg på tv, kom och åt lite, for bort, kom och bad om någon viss sort mera, såg på tv... och så fortsatte det. Vad jag var extra glad över var att ingen gjorde nå extra väsen över det (inga "kom och sitt nu", "nu ska vi äta" utan jag fick sköta det på vårt sätt). Likaså när vi sedan skulle äta middag ensamma vi tre kunde han inte sitta, men då jag frågade "ska du äta eller får jag lägga undan" så kom han och åt färdigt.
För att ni ska förstå tomtengrejen ska jag först beskriva hur det gick ifjol. Vi var hos min syster, tomten knackade på, alla uppspelta att "nu kommer tomten med paket", tomten tar två steg in (ca, bara in genom dörren) -Viggo blir panikslagen. Han gråter, skriker, springer så långt bort han slipper, vill inte se mot tomten, skriker varje gång tomten säger något, slänger sig bakåt när jag försöker krama honom och (nu minns jag inte vilket) kniper/biter mig av "rädsla". Jag säger "rädsla" eftersom det var tanken, men med mera kunskap tror jag ju att han helt enkelt inte förstod vad det var frågan om -och osäkerheten, konstigheten och överraskningen blev för mycket på en gång.
I år, jag visste när tomten började göra sig färdig så jag tog honom åt sidan och berättade att "snart kommer tomten" -Viggo funderade och visade "gott" -jag: "jag vet inte om han har med nå gott men han har med presenter som han delar ut" -Viggo funderar -jag: "blir roligt att få presenter" -Viggo snabbt roligt och jag förstärker det med bekräftande svar några gånger. Så när tomten knackar på är man först lite spänd, men man hälsar glatt med alla andra sedan då han kommer in i rummet. Och när paketen är utdelade vill man självmant ge en kram åt tomten, en kram som varade väldigt länge dessutom.
Och därför var tomtegrejen en så stor sak för mig. I fjol grät jag för att jag "sörjde" tanken på att han inte skulle kunna ha tomte, i år steg det glädjetårar för hur långt han kommit i att uppskatta "konstigheter".
Resten av kvällen var han så nöjd och överlycklig när han fick se på film. Hann med Pingvinerna från Madagascar, Pippi på de sju haven och Paw Patroll 4. Sovdags var han extra busig, men efter att fått sparka av sig täcket x-antal gånger, stå på huvudet en bra stund och annars tvinna sig lugnade han ner sig väldigt fort. Jag brukade försöka hålla i honom för att minimera sängbuset, men efter en noggrann övervägning och jämförelse med alternativet (låta honom busa på så länge han hålls i sängen) så kan jag konstatera att nummer två är bättre och han lugnar ner sig snabbare. Jag måste bara komma ihåg att sätta mig så hans täckensparkar inte träffar mig.
Hur han sover i natt är en helt annan femma, men får ta det som det blir. Hoppas på det bästa men accepterar det "värsta" med tanke på hurdan dag det varit med mycket som ska bearbetas under sömnens timmar.
Men summa sumarum, det blev en sådan jul jag hoppades på. Och det blev en jul som jag tror att Viggo uppskattade! Som inte gav för många påfrestningar trots mycket intryck (ljudmässigt och konstiga traditioner) så att han behövde få någon form av "negativt beteende". Endast en gång såg jag att det började bli jobbigt, men jag bad att han skulle bli uppmärksammad (själv hade jag famnen full med fat) och han blev det -och det "fruktade knuff och spark-utbrottet" uteblev. En gång slog han till gubben, för att han inte fick spela på plattan, men när han fick alternativet att leka med tjejerna så var det inte längre så lockande.
💙 Så jag tyckte vi lyckades bra,
som ett team,
idag att stödja honom.
Och han var så duktig att självreglera. 💙
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar