Det mest framträdande draget är idag en oändlig trötthet. En känsla av att stå och stampa på samma ställe med allt i livet, att inte komma sig framåt inom något (varken studier, föreningslivet eller som förälder). Tror jag är långt ifrån ensam om denna känsla, och den behöver i sig inte vara ohälsosam utan kan fungera som en sporre att jobba hårdare (eller förändra något). Det är när tröttheten blandas med uppgivenhet som varningsklockorna borde börja ringa, både för en själv och för omgivningen.
Jag är på samma gång väldigt stresskänslig nu för tiden, började i gymnasiet vid studentskrivningarna. Men om något har det blivit värre med tiden! Hur vet jag att jag är känslig då? Därför att all stress, positiv som negativ, ger mig fysiska symptom. Stressmigrän är det klassat som, men ibland är det inte fullt utblommat (nästan värst). Huvudvärk, svindel, magen i oskick (på alla vis) och trött samt lättretlig. Inte något man vill gå omkring med, och inget man tänker att ska komma efter att ordnat en middagsbjudning eller deltagit i ett kalas men jodå.
Varför stressar jag när någon annan ordnar? Det är mindre stress, men inte desto mindre stessar jag över att inte veta hur det ska gå för alla i familjen att delta (ja, jag tänker främst på hur min son ska orka med tillställningen). Så därför är det, på sätt och vis, skönt att ordna själv! Fast då stressar jag över maten, bakningen, pyntandet, om det är tillräckligt, om det är för mycket, om alla gillar osv osv.
Vad har stress att göra med psykisk ohälsa? En hel del vill jag påstå! Schizofreni (som ett exempel där det forskats fram) yttrar sig ofta bland ungdomar -då både de själva och deras kroppar är utsatta för många förändringar (förändring=stress). När vi läste psykologi fick vi också en lista på "livshändelser/förändringar" (både negativa och positiva) som var värderade enligt hur stor stress de skapar, fick man över en viss poäng under det gångna året var risken för olika psykiska (akuta) sjukdomar betydligt högre än annars. Stress har liknats vid ett litet monster som gnagar på energidepån, tills den är helt tom.
Någonstans läste jag att man inte får skriva om det. Bullshit!! Både för de professionella och för privatpersoner -och för dig själv- anser jag det vara av största vikt att så många olika berättelser om psykiak ohälsa som möjligt lyfts fram i dagsljuset. För att se att det finns inte två likadana deprimerade personer eller att det alltid känns likadant under sjundomen (som jag trodde jag var frisk när min svåra depression övergått i medelsvår depression, vilket ju inte stämmer alls).
Så fortsätt skriva allihopa! Fortsätt berätta! Bara så kan vi få ändring på tankar och inställningar kring vad och hur psykisk ohälsa är!
 |
| Sunset 6.12.16 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar