1 år av kärlek

Vår låt sedan vi träffades första dagen. Som han spelade och tänkte på mig till.

Idag är det 5.4.2012.  För exakt ett år sen var det jag träffade min fästman första gången.

Ett år har gått, ett år tillsammans. Fast det känns ibland som om vi skulle ha varit gifta i 50 år redan. Det brukar vi båda två skoja om, när vi smågnabbas om något helt ologiskt. 

Ett år är ju så kort tid! Hur kan det inte vara mera? Jag tycker vi känner varandra så bra, vet så mycket om varandra... Hur har vi hunnit få reda på så mycket om varandra? Hur har vi redan vågat vara så ärliga mot varandra?

Jag erkänner, jag hade hört om denhär mannen av gemensamma vänner innan jag träffade honom. Både bra och dåliga saker. Jag hade bland annat hört att han tyckte jag var "snygg på Facebookbilderna" åtminstone (själv hade han en så dålig bild så man fick ingen uppfattning alls om honom). Och jag hade hört att han hade en son från tidigare förhållande (så det visste jag från början och kunde genast tänka igenom om det "skulle bli problem" på grund av det). 

Han lade till mig som vän på FB innan vi alls hade träffats -men jag nekade vänskapen just av den orsaken. Sen dök han ju upp, med en gemensam vän. Vi träffades väl 3-4 gånger innan jag accepterade honom som vän på FB, och på samma gång så började vi prata på FB. Jag minns inte om det var jag som bjöd in honom på kaffe eller om det var han som frågade om han fick komma på kaffe, men mitt legendariska pulverkaffe fick han iallafall. 

Gissa vem som snabbt hoppade i duschen, testade kläder, sminkade sig etc? Efteråt har jag förstått att han var lika stressad han och försökte ta nå kläder som matchade min stil (i och för sig har vi väldigt liknande stil så vi matchar varandra bra alltid). 

Efter det var det inte längre någon tvekan, vi var ett par -iallafall i alla andras ögon. Snart började de också fråga försiktigt av oss om vi var det (klart de frågade, vi började ju ses varenda dag om vi bara hann!) och till sist fick vi ju bestämma oss. Så officiellt ett par blev vi ju först ett par veckor senare, men 5.4.2011 var dagen då vi träffades -och vi har följts åt sedan dess. 

Jag for ju till Malta på praktik där emellan en stund men vi höll kontakten varenda dag, kom hem och då skolan var slut flyttade jag till hans lägenhet. En minimal lägenhet att bo två i och vi trampade varandra på tårna hela tiden (för att inte glömma att det var omöjligt att hitta en tyst vrå att sitta i medan man ville läsa och han ville spela musik) så klart vi hade våra dispyter. Annars var vi ju också ganska nya tillsammans så vi hade en hel del att reda ut och enas om -som alla par har.

Jag var ärlig från första början mot honom, han var ärlig mot mig. Vi gick igenom sånt som varit svårt/är svårt men också av goda minnen och händelser. Det är väl därför det känns som om vi känt varandra så länge nu...

1sta juni förlovade vi oss. Ordnade dock inget speciellt förlovningskaffe eller liknande.

Juli krävde han att jag skulle göra ett graviditetstest för han tyckte mitt humör hade varit så ombytligt. Ni som läst min blogg vet redan att det visade positivt. Så, vi behövde flytta och hittade en fin, nyrenoverad 2a i min hemkommun. Älskade mannen känner ingen här men han kom ändå att börja bo här (för evigt vet man ju inte ännu).

Nu är jag höggravid, vi väntar vårt barn vilken dag som helst (kanske det blir ett års present?). 

Vi har sällskapat ett år, varit förlovade 11 månader och 4 dagar.

Jag vet inte varför han blev kär i mig, vad det var som fick honom att vilja leva med mig. Men jag är glad att han vill. För jag vill leva med honom, redan första gången jag såg in i hans ögon visste jag att jag hade hittat rätt. 

Det jag såg i hans ögon verkar ingen annan ha sett hos honom, och jag kan inte lägga fingret på vad det var. Men vad det än var så slog det an en tråd i mig som band fast mig vid honom. Och om jag har förstått honom rätt så band den även fast honom vid mig. 

Jag älskar honom, jag älskar det vi har. Fast vi kan ha det kämpigt med ekonomi och ibland skilda åsikter om saker ännu -men vi älskar varandra och vet om det. Jag tvivlar inte på hans ord då han säger han älskar mig, och han tvivlar inte på mig då jag säger jag älskar honom. Det redan är en så stark grund att vi kommer oss över de flesta världsliga hinder som kan kastas framför oss.

Sedan blir allt bättre med tiden, vartefter man löser ett problem så har man färre. Och vi finns där för varandra -precis så som kärlek skall vara.

Jag älskar dig min underbara man. Dig och ingen annan. Nu och för evigt. Tills döden skiljer oss åt.